Jag ingår i en gemenskap

Jag var ett barn med mycket stor fantasi och tillika stor kapacitet för att oroa mig. Det var oftast katastrof-tankar och mina akademiska föräldrar skickade mig till psykolog i sjuårsåldern. Tyvärr var inte KBT uppfunnet på denna tiden (60-talet), så jag fick rita lite och fick sedan några rosa piller. I min familj var psykisk ohälsa ett tabubelagt ämne, vilket gjorde att skammen kom som ett brev på posten… Så här efteråt kan jag se att min belägenhet nog berodde på ett dubbelt arv; dels ett genetisk (min mamma led av både s.k. generaliserad ångest och återkommande depressioner), dels ett socialt arv i det att växa upp med en starkt ångestfylld och ibland självmordsbenägen moder färgar av sig.

”I min familj var psykisk ohälsa ett tabubelagt ämne.”

Jag växte upp, hade kompisar och fick nya (allt var inte elände i min uppväxt!). I tonåren blev jag blyg och självmedveten, rädd att rodna (garanterat bästa sättet att rodna) och fick panikångest-attacker när vi skulle ha redovisningar i skolan. Dessa problem följde mig sedan långt upp i vuxen ålder och ledde till att jag hoppade av en del kurser på universitetet. Med hjälp av samtalsterapi, betablockerare och lugnande mediciner kunde jag ta mig igenom en treårig högskoleutbildning och utexamineras till leg. logoped 1987. Jag kom sedan att jobba sammanlagt 13 år i detta yrke men hade flera ‘avhopp’ p.g.a. depressioner, låg självkänsla, utmattning och en allmän känsla av att detta yrke var FEL bana för mig – jag hade egentligen hoppat på utbildningen av en idiotisk orsak; att göra mamma glad och stolt över mig, ”Bli Något”!!

1997 provade jag för första gången antidepressiv medicin och jag kände plötsligt att någon slags balans upprättades – inte alls så att jag gick omkring och sken av lycka hela tiden, men plötsligt kunde jag fungera!

”Efter två-tre år av isolering och en dvalliknande existens, tog jag mod till mig och ringde upp.”

För några år sedan inträffade en kris i mitt liv som ledde till beslutet att flytta tillbaka till Stockholm efter 25 år i en mindre stad. Jag hade ordnat lägenhet men inget jobb. Plötsligt befann jag mig i ett slags vakuum och sjönk ner i en apati/depression och isolering som bara blev mer självgående ju mer jag satt hemma. Det är här FOUNTAIN HOUSE kommer in i bilden. Efter två-tre år av isolering och en dvalliknande existens, tog jag mod till mig och ringde upp. Jag hade hört talas om Fontänhuset när jag jobbade på Landstinget. Jag kommer aldrig att ångra att jag tog kontakten!! Det var värme, respekt och vänlighet jag mötte när jag steg in genom dörren till Götgatan 38.

”Det bästa med FH är att man får vara den man är.”

Det bästa med FH är att man får vara den man är – tidigare har mitt liv gått ut mycket på att förställa mig och dölja min psykiska ohälsa, “alltid vara stark”. Jag uppskattade att bara få stå i Köket på Fountain House och skala potatis och samtidigt ingå i ett sammanhang och en gemenskap. Efter år av högpresterande, stress och krav fick jag välja själv vad jag ville göra och resultatet av vad jag gjorde var synligt direkt!!

Jag liknar Fountain House vid ett träd; stammen är de 36 riktlinjerna som måste uppfyllas för att det ska få kallas ett Fontänhus, sedan finns den stora trädkronan med en massa olika grenar att klättra omkring i; Köks-grenen, Kontors-grenen, Info/föreläsnings-grenen, Fontänbladet-grenen, Renoverings-grenen… Just nu har jag upptäckt Radio-grenen (Radio Totalnormal) och rotar runt där! Dessutom har jag ett 1/2-tidsjobb på gång via en kontakt på Huset!

Jag är tacksam för att jag hittade ‘Huset’ – att det finns är en stor trygghet och källa till glädje i mitt nuvarande liv. En kompis till mig brukar säga att det är viktigt ”att hitta sin flock”. Tror jag gjort det nu.