En rapport från Annika

Datum: 15 juni 2020

Annika som är en aktiv medlem hos oss på Fountain House Stockholm har på grund av pandemin befunnit sig hemma i karantän sedan Mars. Hon delger oss sina reflektioner utifrån att befinna sig i riskgrupp och då i viss mån behöva isolera sig.

– Den 28 mars skrev jag i min dagbok: 102 döda av Corona. Det är en skrämmande fattbar siffra. Det är ungefär så många som får plats i en t-banevagn tror jag.

Idag den 11 juni skriver jag 4814 döda. Siffran har blivit för stor för att begripas. Hur ser 4814 människokroppar ut om man skulle lägga dem sida vid sida? Skulle de fylla Globens golv? Kanske. De flesta känner nu någon som gått bort av detta virus. Alla känner flera som varit smittade.

Jag lever i självvald karantän eftersom jag är i en riskgrupp och dessutom är paniskt rädd för tanken på att hamna i respirator på en IV-avdelning utan att få ha någon vid min sida som kan trösta eller hålla min hand. Så jag är extremt försiktig. Jag går och handlar en gång i veckan. Oftast mitt på dagen, gärna typ tisdag eller onsdag, då verkar det vara minst folk i affären. Jag har en granntant som är 70+ och henne handlar jag också åt. Annars träffar jag nästan inte någon. Ett par gånger har sällskapslängtan blivit för stor och jag har låtit min vän Ulven komma och hälsa på. Vi har suttit på behörigt avstånd och undvikit att kramas. Det har nästan varit det svåraste. Att inte få kramas! Mina armar värker av längtan. Till slut uppfann jag en nödlösning. Jag tog en regnkappa och satte på mej den bakofram så att jag hade ansiktet inne i luvan. Så kunde vi kramas jag och min vän. Vi stod länge och höll om varann. Det var väldigt skönt.

Dagarna rullar på. Jag tvingar mej att hålla på mina rutiner. Går och lägger mej vid samma tid varje kväll. Kliver upp även när det är frestande att ligga kvar. Jag vet av erfarenhet att om jag rubbar på sovrutinerna faller allt som ett korthus för mej och depressionen kommer som en blodvittrande haj. Jag äter ordentligt på givna tider, dansar på vardagsrummet en liten stund varje dag. Går en promenad så ofta jag kan och vädret känns skönt. Läser mycket, försöker skriva, ser på teve och ägnar mycket tid åt sociala medier. Facebook har blivit en livlina, till vännerna i synnerhet och till hela världen i allmänhet.

Längtan har blivit en mäktigt sugande kraft. Längtan efter vänner, efter att sitta på en uteservering och dricka öl och snacka skit och låta timmarna gå i en ljummen sommarkväll. Längtan efter familj som bor långt borta dit jag inte kan resa nu. Längtan efter att bara ta t-banan in till stan och gå omkring på gator och torg och känna sej som en del av Stockholm.
Och sist men inte minst; längtan efter att gå till Fountain House. Känna gemenskapen och glädjen där, känna att man gör någon nytta, något som blir uppskattat, något som betyder något. Den längtan är nog störst av alla för mej just nu. Men det ska komma en dag, en dag då det känns tryggt för mej att våga mej ut i världen igen. Då ses vi! Då kramas vi! Tills dess; var rädda om er!

Varma hälsningar från Annika Brink