Ett ställe att återvända till

Det var när jag var inlagd på Lövenströmska sjukhuset som jag råkade hitta infobroschyrer om Fountain House. Då tändes ett ljus i den mörka tunneln. Jag tog det första steget och började lyssna med personalen och läkaren på Lövenströmska om de visste något om det, men de sa att de inte hade någon information att ge mig. Tyvärr visste de inte ett uns om vad fontänhuset var. Men trots att de inte visste något sade både läkare och övrig personal att fontänhuset absolut inte var något för mig, på grund av att jag var så tystlåten i större grupper, att jag har svårt att utrycka mig och har läs-och skrivsvårigheter. Så snabbt släckte de det lilla ljus jag hade hittat i den mörka tunneln.

”Man lär sig väldigt mycket om sig själv och hur det är att jobba med ett arbetslag som gör så mycket som var och en kan.”

Jag kom hem med deras ord om att jag inte skulle kunna anpassa mig på ett fontänhus. Jag var både ledsen och arg och förbannad. Efter långa samtal med min son, som var och är min klippa att luta mig emot, sa han åt mig att han tyckte att jag skulle slå en signal till fontänhuset och boka ett nybesök. Han garanterade att de inte skulle äta upp mig. Han sa även att jag skulle försöka släppa det de sagt till mig på Löwenströmska. Efter mycket tjat och om och men så tog jag tag i det och ringde till fontänhuset. Jag gick och oroade mig för det jobbiga att behöva dra hela min livstid och varför jag var psykiskt sjuk och få frågan tusen gånger varför jag har sökt mig dit. Och efter samtalet blev jag mer och mer nervös och orolig för att gå på nybesöket.

I maj kom dagen när jag skulle ha nybesöket och det var en rejält jobbig dag. Men på nybesöket visade det sig att man inte alls behövde berätta hela sitt liv och de tusen frågorna jag var rädd för kom inte. Det var nog det som hade stor betydelse för mig, att jag kände att man var välkommen där hur man än mådde eller var. Nybesöket gick över förväntan. Det var jobbigt och nervöst men gav mig ny styrka och på kvällen började jag känna att fontänhuset nog kunde vara ett ställe där jag skulle kunna hitta mig själv.

Så nu, nio månader efter utskrivningen från Lövenströmska, vet jag att jag valde rätt väg när jag kontaktade fontänhuset, för i dagsläget är jag på fontänhuset varje dag. Jag har vuxit som människa och fått ett betydligt större självförtroende. Pluspoängen är att man är välkommen fast man inte kan så mycket. Man lär sig väldigt mycket om sig själv och hur det är att jobba med ett arbetslag som gör så mycket som var och en kan. Den ena lär den andre och man har alltid någon att fråga utan att man känner sig i underläge.

Hur min framtid ser ut på fontänhuset är nog att jag kommer vara kvar och vara aktiv där länge än. Men man ska aldrig säga aldrig om framtiden för man vet inte vad som dyker upp runt hörnet. Men tryggheten finns kvar på fontänhuset ifall livet tar sig någon annan riktning. Man känner att man har arbetslaget kvar i ryggen i fall det går snett. Man vet och har lärt sig att det alltid finns ett ställe dit man kan återvända och få värme och ett mänskligt bemötande.